Du inte bara stör, svarade jag, du rubbar hela min existens. Välkommen.
Hej på er. Jag kom just in efter att ha suttit på trappan tillsammans med min mor med en varm kopp kaffe och en bakelse. Där har vi suttit fascinerade av åskvädret. Nu kommer hösten sade jag. Jag blev tillrättad. Det är inte alls höst ännu, det är sensommar.
Vi är allt lika du och jag, mamma.
Det är inte endast en gång jag har fått höra det. Oftast är det utseendet folk har reagerat på, att jag är mammas flicka upp i dagen. Vi har likadan ögonfärg, samma spontalitet, envishet och likadant beteende överlag. Vi diskuterar, vi argumenterar, vi bråkar och vi skrattar. Har jag funderingar så brukar jag ta dom med dig. Men det är väl så det ska vara.
Egentligen förstår jag mig inte på dem som ogillar att höra att man är sig lik en förälder eller syskon. Varför tar folk det som något negativt?
Nu ska vi inte dra slutsatsen att jag endast liknar min mor, självklart inte. Likheter finns också i övriga i familjen.
En tankeställare. God fortsättning på kvällen.
Kommentarer
Trackback
